Jag tänker mer på ögonblick, känslor och bilder än på skeenden, händelsekedjor och berättelser. Poesi hellre än en roman. Kanske beror det på att mitt episodiska minne är tämligen bristfälligt. Blekt, fullt av luckor. Att min privata berättelse ter sig så osammanhängande när jag försöker sammanfatta den för mig själv. Jag är inte en berättelse; jag är glimtar och fragment, jag är minnen av uppblossande känslor: doften av sand vid havet eller regn i en stad, en plötslig kärlek, en bilfärd genom natten för många år sedan. “If I just exist for the next ten minutes of this drive, that would be fine.”