Jag är inte försvunnen. Mitt hår doftar lavendel. Jag gråter till Om detta talar man endast med kaniner för att det finns ord där för mig. Jag skriver. Jag oroar mig i onödan. Jag vidrör levande människor.

Och här nedan, ett resultat av den mycket enkla och svåra skrivuppgiften “skriv oavbrutet i 23 minuter”:

Rovdjurssångerna

Det finns nätter då jag inte sörjer att jag inte kan somna
det finns nätter då jag är ett mycket litet barn
som ännu inte lärt sig att gråta
utan att det hörs genom väggarna
och sovrumsdörren står på glänt och lockar förvildade katter
och förbipasserande skådespelare från dockteatern
den sorts människor som bara existerar
några sköra timmar efter midnatt
innan de lyckas fånga sömnen i sina håvar
svälja den och sakta mjukna i kanterna
det finns nätter då jag för en stund inte är min egen främling
jag låter mig gråta så högt jag behöver
med dörren vidöppen mot midnattsvärlden
en enorm tavla av färgat glas
där tennskarvarna mellan de vackraste fragmenten
löses upp i skuggor
och alla vilsna skärvor smälter samman till en ny bild
det finns ett fotografi där jag står med ryggen mot betraktaren
jag bär ett uppfällt paraply och snön faller
som dun från en vit uggla
ett rovdjur som reflekterar månskenet
flyger hungrig varje natt
det finns nätter då jag är den minsta systern till en räv
ett rovdjursbarn som slickar blod ur mina bröders mungipor
det finns ugglor som faller som kometer
skjuter nedåt genom luften i vild hunger
vi nynnar sånger om bytesdjur
med läpparna blodiga och stormen i hjärtat
det vassa susandet av kroppen som klyver luftmotståndet
och sedan snön
klorna som griper
det mjukaste mjuka där under
det högfrekventa kvidandet, den slappa lilla kroppen
det finns nätter då jag är ett mycket litet djur
som nyss lärt mig att gråta tyst
för att inte skrämma vildheten där ute
jag lämnar aldrig dörren öppen
jag bäddar med fjolårsgräs och ugglefjädrar
mina ögon är en mosaik av färgat glas
jag reflekterar månskenet och hungrar