När man tröttnar på att skriva på samma dikt hela livet måste man påbörja en ny. Fortsättning följer.

– – –

“ta honom om halsen nu
vingar av ståltråd och plastfolie
en trädsvamp där hjärtat borde sitta
det ihåliga ljudet då du lösgör den från sitt fäste
fnöske, eldticka
din rygg bär sköldpaddsskal
ditt ansikte fjärilars vingfjäll
sitt eldvakt till gryningen
lägg skärvor av hasselnötsskal på glöden
insektsdjuren klär sig i pyrande kol och drar sig undan
det är gråsuggornas tid
tusenfotingarnas och det brutna brödets
dela din död med mig
jag rymmer mycket
en polerad snöglob där vulkanaska virvlar runt det lilla huset i mitten
en konvex yta som samlar solljuset till en koncentrerad punkt
det brinner redan i de tunga draperierna
natten spelar saxofon på taket
kringströvande hundar höjer sina nosar och stämmer in
orkidéernas frökapslar darrar
det går en dans på andra sidan vattnet
på avstånd är deras kläder höstlöv och rötter
de rör armarna vajande som grenar
och deras kroppar utsöndrar en doft av bruten kål, jord och söt mjölk
när du smugit dig närmre
bär de guldmynt i bastkorgar och gjutjärnsgrytor
och klänningar av nässlor
munnar fyllda med fänkålsfrön, omringade av moln,
ansikten blanka av sot
varje linje alldeles tydlig
du suger sötman ur kronbladens fästen
väser som en svan i kardborrsnåren”