Du lever för stunder. Tusentals stunder, ett draperi av pärlor. Hur tåget bromsar in och gravitationen för ett ögonblick släpper din kropp ur sin famn. Det skarpa gryningsljuset lirkar sig in runt rullgardinen efter tunnelns mörker. Jag vaknade långt där inne och allt var svart. Ett mellanrum i tiden. Jag tänker på papperstranor och hur träd andas. Känslan av fuktiga löv över ögonlocken.

Man kan dö. Människor är gjorda av kött. Viktigt är att finna en kärna av frostkallt vatten, ginstgult solsken och att dricka djupa klunkar av detta, känna kylan som rinner i strupen. Människor har inälvor och hjärtat kan slå så hårt att det hörs till främlingar. Jag tänker på hur kalhyggen doftar, sågspån och bensin. Himlen täcker allt detta.

Tänk att vi ryms i världen. Jag är rädd att du går sönder. Var försiktig, man kan dö. Du ligger i bädden nedanför min. Du är blank av svett och gnyr i halvsömn. Ögonfransarna darrar, ett nattflys ludna antenner. Ljuset från fönstret är violett i kanterna. Din kropp rycker till, jag vet inte om du är medveten. Jag tar fram vattenflaskan ur väskan, sträcker mig ner och lägger den vid din kudde. Allt jag kan göra är ingenting. Sov nu, jag vakar.

Sedan tänker jag på hur fjolårsgräs luktar, sött och dammigt som regn mot asfalt och fingrarna i jorden. Sedan tänker jag på hur papper luktar, och poppelblad. Sedan kommer det en tunnel.