Nyss tittade jag på sista avsnittet av Liv och Horace i Europa. Liv och Horace går vilse, talar om döda poeter, äter frukost, allt filmat med skakig kamera. Det är så skönt pretentiöst och fantastiskt, som om de som gjort programmet har gjort det för sin egen skull och inte för några tittarsiffror. Jag är nöjd med public service för detta.