Vissa vill uppmuntra skribenter och andra skapande människor genom att få dem att inte uttrycka sig självkritiskt om sina verk, men det finns nyanser i självkritiken. Att säga “usch, den här dikten är så dålig” innan man låter någon läsa är onödigt och ofta osant (varför skulle man alls vilja visa upp dikten om den verkligen vore så dålig?) men att säga “den här är lite osammanhängande, egentligen kanske den är två olika dikter som jag bara inte delat på än” eller “jag vet att slutet är lite abrupt, den skulle behöva ett par rader till” – helt enkelt “den här texten är inte riktigt färdig än” – är inte samma sak.

Det finns en skillnad mellan att uppmuntra någon att inte uttala sig onödigt negativt om sitt skapande och att inte vilja lyssna till några tvekande funderingar om det överhuvudtaget.

(För övrigt borde “nermuntra” vara ett etablerat ord. Motsatsen till uppmuntra, men inte lika kraftigt som avskräcka.)