Kanotens för, en tärnas svarta näbb
jagar tystnaden genom vattnet
vid horisonten rör sig himlen uppåt
och blottar ett gyllene tomrum

Någon på poeter.se kommenterade ovanstående dikt med “Jag anar att du liksom jag är paddlare.” Jag vet inte vad jag skall svara på det.

Jag känner till solnedgången sedd från en kanot ute i vattnet, jag vet hur fören skär genom den blanka ytan, jag minns känslan av att av misstag skrämma upp en flock änder ur vassen och deras varningsrop och försök att locka bort en från deras bon genom att låtsas skadade och långsamma, jag minns att hitta åkerbär som ingen annan plockat för att det enda sättet att nå dem är via vattnet. Men paddlare, nej. Inte så ofta.