Jag drömmer dig, Irian
hur du rör dig nerför slänten
mörkret väntar skyggt i himlens högsta
och ännu står tallarnas stammar
utsträckta i brandgult ljus
dina fjärilssteg, prasslandet av gräs
tumlar före dig ner mot bäcken
där du lovat att dricka natten
som en svart sömn ur min famn

– – –

De som kommenterade ovanstående dikt på poeter.se uppfattade den som “en sensuell och romantisk kärleksdikt“. För mig är den mer en sorglig och melankolisk (kärleks)dikt, till en Irian som inte finns. Men kanske är skillnaden inte så stor.