Från takbjälkarna hänger eterneller frasiga av ålder
sagoberättaren höjer händerna
äskar tystnad med armarna bredda
och ur hennes famn går solen och de knotiga stammarna
skogsbäcken och mossan
ur hennes mun orden som skall förklara allt
på alla fotografier står hon halvt bortvänd
som vore hon på väg hem
och runt henne virvlar häggblommor och dimmor
du skrev henne en sång
och gav den hennes namn
nu har hon inget kvar
håret honungsvitt ner längs ryggen