Vi har glömt hur man drömmer
hur man formar av lera
skogen rämnar, kluvna stammar, brusten jord
det är ingen fara; man kan dö
vattentäkter, gruvhål
vi ligger på rygg i gläntan
himlen sömnlös ovanför
trevar efter moln
hon vandrar nedströms
med rävarna och kvällen
träden bakom henne ruggar
löven som aska mellan våra fingrar

– – –

Det kan hända att man behöver läsa fler av dikterna för att inte tycka att “hon” är plötslig och malplacerad i den här.
Men hon är nog döden förkroppsligad, barn och åldring på samma gång, den som finns innan oss och efter.

Dessa anspråk.