Barnen rycker vingarna av trollsländor
tunna som fuktigt papper
genomsynliga som färsk sav
de griper om de vinglösa kropparna
känner alla ord
som kommer att nedtecknas innan undergången
det sista ordet som kommer att uttalas
till lukten av dimma och kallt grus
det första tecknet ristat i fuktig lera
utsuddat innan leran torkat
med ögon av smält guld och ansikten av granit
som hämtats ur urbergets famn
huggits till av tysta händer
häller vatten ur sin ofunna källa
längs deras hudlösa kinder
tatuerade med fluorescerande blommor
lysgröna stänglar mot tinningarnas valv
de tyder ordens fysiska form
hur de känns mot tungan och tänderna
vibrationerna i luften
nattljus genom de oskyddade gardinerna
skuggorna rinner mellan dem
andetag av svart brus
och barnens knubbiga armar
med små fingrar av smält mörker
nätterna är blinda
de rör sig obehindrat mellan husen
vildhundarna viker undan när de närmas
det är något med deras vittring
en frånvaro i luften
framför dem brer de grå fälten ut sig
som nyfödda vingar, ännu skimrande av fukt