Jag försöker mig på någon sorts skrivprojekt. Vanligtvis brukar mina diktsamlingar vara bokstavligen samlingar av dikter, som jag ditintills bara skrivit en och en utan tankar på att de skulle hänga ihop. Men nu har jag plötsligt åtta hela sidor av fortsättningen på Det behöver inte vara vackert för att göra ont. Jag försöker skriva utan att göra det så överdrivet poetiskt, för att delar av allt det jag skrivit tidigare känns mer “vackert” än egentligen intressant. Sedan går det väl sådär, vissa på poeter.se kallar det “vackert” ändå. Men jag hoppas att det är en mindre tillrättalagd skönhet.

Mörkertalar

Ur detta, rösterna
där skuggor som jag har varit
oskiljaktiga från andra
nedsänkta i skogsbrynets bråte
i sjok efter sjok av tjärpapp
bland små ringlande ödlor och
sömnen, Sömnen
vinterdvalar vi tätt om varandra
frågar vi
sover du?
Sover du?
bara när du inte svarar kan jag tala
nattfältens oavlåtliga brus
det osynliga regnet
bara när du somnar rör jag vid ditt ansikte
andas som en låga vid din panna
tvättar dina skrämda kinder
och medicinen som verkar i oss
tar oss
till dessa famnars djup
omslingrade
små kopparödlor i gruset

kära
vi behöver

skriv sönder det här bordet
till en bädd av trästickor
räkna dem alla
och barnen i fållan, natten i hägnet
ladans vidöppna port
under höskullens öga
den skarpaste hungern
vi begraver
skugglik i trädgårdslandet
i kirskålens lukter, den söta mållan
medan morgonen idisslar nattens gräs
spottar dagg över ängarna

– – –

Lyssnar på: Okkervil River – So come back, I’m waiting