Du kupar dig om gråten
ryggkotornas valv
de dunkla språken
och hästarna i det låga ljuset

rör sig in från sidan
huvudet av brus och manens veke
nu brinner vi – nu dånar nedslagsplatsen
nu tänds vårdkasar längs kusten
bärnstensbandet

och tumlar stenblocken längs stupet
fyller vi ravinerna med detta regn
med vår rök
– med dess blottlagda
grottsystem: vilsegångar
där myggorna vaktar sina barn
larvernas munnar vid ytan
svärmens vaggvisemummel

det här är förmultningens ordning
det mjälla träet
där vem som helst kan ta sig in
att bryta porten som ett spräckligt skal
/ försegla
mot ett annat bortanför
där städerna är stockrosor och kalksten
och damm i handflatornas linjer

flodbankarnas inre, ett virrvarr
av rötter myrgångar sjöfågelben

gravar staplade tätt mot varandra
de säger, en begåvad flicka
de säger, nej gå inte nu
begå inte
flicka

jag tror på dagdrömmarna
i det grönskande mörkret / groparna
i vilka vi lägger oss att sova
nästan omärkliga i regnet